Jaha, gårdagen då. Vi tillbringade ca 10 timmar på Gröna Lund. Jag var då där tillsammans med Anna, Billiam, Malin, Kristin, Robin, Emelie, Louise, Valerie, Andreas och Cicci. Vi hade det sjukt roligt, och diggade dessutom stenhårt till Christer Sjögren som var på scenen 20.00! Jag kan ju säga att jag, som jag redan visste, inte åkte Fritt Fall eller Katapulten - utan jag höll mig till miniversionerna av dem, som jag tycker är skitkul!
Extreme blev det också, en gång - aldrig mer. Den är fruktansvärd, verkligen.

Min röst var inte på topp igårkväll när vi åkte hem, men det får man ta!
Gröna lund [check]. Nu ska man bara få allting annat gjort i sommar..

Drömde föresten inatt att jag skulle börja skolan imorgon, det var lite smått panikartat måste jag säga.

Isoleringen håller i sig, och höll mig vaken ännu en natt. Men inatt bestämde jag att jag skulle take a walk on the wild side typ. Det vill säga, jag flyttade kudden till andra sidan av sängen, och följde med med kroppen. Inte fan hjälpte det. Jag hade förväntat mig att omställningen på något sätt skulle få mig att finna lite ro, men det blev ju bara mer intressant att hålla ögonen öppna för att se allt ur en ny vinkel.

Dessutom låg jag i ungefär en halvtimme och funderade hur fan jag skulle göra ifall jag fick hyllan ovanför sängen i huvudet. Jag la därför min mobil vid örat, ifall jag skulle behöva göra ett emergency call liksom..

Inget hände, förutom att jag vaknade vid halv 8 för att Frida skrek någonting åt pappa - tack så mycket, jag kunde inte somna på en kvart.

Igår när Lina och jag skulle ta oss från Ropsten ut till inspelningen undrade vi vart fasen vi hade kommit. Människorna där kändes ungefär som att åka till Abu Dhabi i Förenada Arabemiraten. Människorna var främmande, och tja - de såg helt enkelt inte ut som de gör i Tyresö. Men det var lite annorlunda ändå, vi var ju åt Lidingöhållet så jag hade förväntat mig lite andra människor.

På vägen hem såg vi även ett par japaner som knallade runt bland en massa extremt tråkiga och ointressanta hus. Hade de kamera med sig? Ja. Tog det kort? Ja.
Jag älskar japaner.

Sen hade vi ett par traditionella fjortisar på bussen på vägen hem, de hade varit på samma inspelning som oss. De skrek och stojjade som om de hade fått i sig 3 cider och en öl var. De hade bara käkat lite Ben n' Jerrys och en bulle. Jag vill inte träffa dem på fyllan.

God morgon!
Jag börjar faktiskt tröttna på att vakna upp helt död, så jag kanske borde somna tidigare på kvällarna. Men jag tycker det är så himla trist! Det är mycket trevligare att vara uppe sent på kvällarna, och sova på mornarna. Vad har jag för planer idag då? Jo, vi hade ju först tänkt att vi skulle dra och bada ett par stycken. Men med tanke på att regnet har piskat mot rutan i flera timmar så vet jag inte om jag är så himla sugen på det faktiskt - trots att jag inte borde sitta inomhus idag, framförallt inte vid datorn.

Ikväll ska jag och Lina på tv-inspelning för musikmaskinen, något nytt program på kanal 5. Det ska bli roligt, trots att folk säger att det kan bli lite långtråkigt med inspelningarna ;) Men jag har ju Lina, så det ska nog fungera alldeles utmärkt.

Jag har under flera veckors tid längtat efter att göra någonting mysigt. Jag har aldrig kommit fram till vad det är för mysigt som jag vill göra, jag bara går och längtar. En picknick i gräset bland en massa tusenskönor, tillsammans med någon människa som man tycker om och en massa godsaker som man kan smaska i sig. Eller en mysig kväll med någon vän, gå och lägga sig sent och bara göra saker som man tycker om.

Det känns som jag gör dessa saker hela tiden, men ändå längtar jag. Det är ju alltid någonting som inte är som det ska. Solen lyser för starkt där i gräset, eller så lyser den inte alls. Det går omkring stökiga människor, eller så har vi satt oss precis vid en bilväg. Eller så blir den mysiga kvällen tråkig i längden, eller någonting blir fel.

Jag förväntar mig alltid så mycket, jag längtar alltid. Det blir aldrig som jag tänker, eftersom jag ofta blir negativt överaskad. Bara de saker som jag är negativ till verkar bli bra..

Men, jag har haft fantastiska dagar, kvällar, och nätter. Jag säger ingenting annat, jag bara längtar efter någonting mysigt..

Jag ser inte mig själv som en känslosam person, egentligen. Fast det gör väl ingen egentligen? Det är nog inte så många som reflekterar över det, mer än i just den stund då tårarna forsar ner för kinderna bland en massa annat folk som fortfarande har sina kinder torra.

Men, jag är känslig. Jag tänker så himla mycket på allting att det helt enkelt fyller min bägare en milimeter från max, och när det blir liiite känslosamt så rinner bägaren över. Min bägare rann över igår, ganska rejält faktiskt. Jag har under de senaste veckorna insett att de var de sista på min skola, och jag tog det hårt. Särskilt nu den sista veckan, när min handledare titt som tätt kommit fram till mig och kramat mig för någonting jag sagt eller gjort.

Inte konstigt att han och jag kramades ca 7 gånger igår, jag antar att jag tog tillfället i akt. När han dessutom under en kram börjar prata, så rinner tårarna igen. Vi stod så ett tag, "jag kommer sakna dig så himla mycket" sa jag. Så sant som det är sagt. Det är helt stört vad jag kommer sakna honom.

Idag var det den sista skoldagen, förutom imorgon då det är skolavslutning. Vi hade basgruppskamp och sedan var det fotbollsmatch mot lärarna. Niorna förlorade, och många gick därifrån med sura miner men det gjorde inte jag. För det första är det en lek alltihop, och för det andra som tycker jag vi kunde bjuda på det.

Någon: Vad tycker vi om lärarna?
Alla: ILLA!
Någon: Hur illa?
Alla: JÄVLIGT ILLA!
Petra: ..men jag tycker om Henke!

Folk blev lite småsura på mig, men vafasen.. Jag diggar Henke stenhårt, trots att han var på motståndarlaget.

Imorgon är det som sagt skolavslutning, och det är väl på både gott och ont. Jag vet ju med säkerhet att jag inte kommer därifrån med torra kinder, det gjorde jag inte ens förra året. Det känns väldigt hemskt alltihop faktiskt, allting är slut.

Jag kollade just min skolmail, och förstod att mitt betyg i svenska antagligen inte blir MVG. Jag är besviken på mig själv, samtidigt som jag redan innan visste att det antagligen inte skulle gå vägen. Jag kanske gjorde det lite halvhjärtat? Som jag oftast gör, och det får mig att bli så himla besviken. Varför kan jag inte kämpa!?

Jag hade bestämt mig för att inte bry mig så himla mycket om betygen, inte jämföra med alla runt omkring mig. Jag har aldrig varit särskilt smart, jag ställer dumma frågor och förstår inte vad lärarna säger till mig. Jag är en medelmåtta, och vanligtvis trivs jag där. Men visst blir jag arg på mig själv när jag inte klarar av saker som jag har satsat på.

Jag kan inte skylla på en dålig lärare, jag kan bara skylla på mig själv. Jag försökte, men det gick inte vägen. Många skulle nog säga att det var värt ett försök. Men det är det väl inte? Det var ju helt meningslöst att jag har läst de två sämsta böckerna jag någonsin läst, och det var helt onödigt för mig att vara stressad de senaste veckorna - om jag inte får något av det.

Men.. Henrik skulle tänka på det sa han. Men nej, jag har redan gett upp hoppet..