Det finns för många sociala medier att logga in på nuförtiden. Jag hinner inte med. Jag hänger numera inte bara på blogg.se, utan även Facebook, Twitter, Instagram, och Tumblr. Jag har alltså fem ställen att uttrycka mina åsikter, och jag är lite smått allergisk mot människor som väljer att berätta allting på varenda ställe. Jag väljer gärna ett, möjligtvis två, ställen där jag uttrycker mig och något, lite beroende på vem jag har lust att berätta det för.

Därför har bloggen blivit lite lidande. Jag har helt enkelt inte känt att bloggen har varit det bästa stället att uttrycka mig på. Kanske är det av lathet, eftersom de andra ställena bara kräver en mening/en bild, medans jag gärna lägger lite mer tid på inläggen här. Hur som helst så kommer den här bloggen att finnas kvar när jag har någonting att skriva. Annars finns jag lite överallt just nu.

Den här veckan har det varit fullt upp för mig. Någonting som jag inte riktigt är van vid längre. Det är svårt att gå upp tidigt och hålla igång länge när man under en längre tid inte haft särskilt mycket att göra. Jag skulle inte kalla mig själv lat, men jag bekväm. Jag har aldrig tyckt om att gå upp tidigt på morgonen, men självklart gör jag det i alla fall.

Jag har jobbat på Friskis två dagar, varit på arbetsintervju och fått ett jobb varannan lördag, och hoppade in på ett dagis onsdag-fredag. Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av barn, men det har varit väldigt lärorikt och trevligt att jobba på dagis. Jag jobbade en del där för två veckor sedan, och kommer att hoppa in när det behövs. Livet rullar alltså på helt okej på jobb-fronten.

Snart ska jag dra till Arlanda för att ta flyget upp till Luleå. Jag tänkte hälsa på Lina i Piteå lite spontant. Bokade flygbiljetter igår. Verkar ju vara hyfsat "varmt" i Piteå idag, så jag överlever nog. Är alltid lite nervös innan jag ska flyga, framförallt när jag är helt själv. Men det ska nog gå prima.


Ganska ful, men väldigt äkta bild. <3

Jag vet inte riktigt om jag ska skylla på min feber eller mitt OC-maraton som jag har haft ett tag nu. Men jag hade seriösa hallucinationer inatt. Gick och la mig efter att ha kollat på ett par avsnitt av the OC, säsong fyra, när det är en massa knas mellan Seth och Summer, och Ryan och Taylor. Spenderade i princip hela natten med att tro att mina fötter var Seth och Summer, och mina händer var Ryan och Taylor. De fick inte nudda varandra, eftersom de bråkade med varandra, men efter ett tag var de tvungna att nudda varandra, annars skulle de ju tappa kontakten.

Helt stört var det. Jag mådde så sjukt dåligt. Jag kunde inte tänka klart. Har aldrig varit med om något liknande. Gick och la mig typ kl 1, och somnade nog inte ordentligt förrän runt 6.

- Don't pity the dead, Harry. Pity the living. 
                                  Albus Dumbledore

Har bestämt mig för att kolla på the OC igen. Alla säsonger. Ingen serie ger mig mer humörsvängningar, men jag ska stå ut. Någonting måste jag ju göra i min ensamhet. Seth är bäst.

Snyggt att min mobil matchar med både min tröja och gardinerna i bakgrunden, haha

För att fortsätta på USA-spåret. Jag köpte en snuggie. I Sverige verkar det kallas för en Snugrug, ni vet en sån där gigantisk filt med armar, och kosta 300-600 spänn. Jag fick min för 6 dollar, alltså inte ens 50 kronor. Underbar uppfinning. Och stor nog att jag nog kan bjuda in 3 kompizzar att dela den med.

 

Vi åker till USA inatt, och jag har ställt in mig på att någonting kommer att gå snett. Det känns bättre så. Vi har nämligen 8-9 flygresor framför oss, och 6 olika hotell. Allting kommer ju inte bli perfekt liksom. Däremot ska det bli helt underbart att komma iväg. Det ska bli skönt att komma bort från allting, och komma hem lagom till julmyset. Och även en personlig nystart, då jag har gått och grottat ner mig alldeles för mycket. Förhoppningsvis ger den här resan mig lite ny energi.

Jag är i princip färdigpackad, vilket är skönt. Jag har min gigantiska väska, och det verkar som att hälften av den kommer att vara tom på vägen dit. Lika bra det, så att man kan köpa grejer utan att oroa sig. Däremot är ju inte jag vanligtvis den som shoppar loss, så vi får väl se.

Dessutom visade vågen mig positiva resultat imorse. Lagom till en onyttig USA-resa och julmys. Känns bra.

het bild som jag hittade i mitt lilla webcam-arkiv

Alkohol.

Ni som känner mig vet var jag står när det gäller det. För ett par år sedan var alkohol det jobbigaste jag visste. Jag var rädd för det. Så otroligt rädd för allting det medförde, och allmänt anti.

Nu avskyr jag alkohol. Inte på grund av dess effekter, utan för att den har förstört mitt liv. Helt plötsligt kretsades allas liv kring alkohol. Precis som lördagsgodis fanns nu fredags- och lördagsalkohol. Och gärna onsdag också. Det fanns inte längre plats för mig, som inte drack. Jag kunde vara med, när alla andra drack, men vi vet allihop hur det är att vara ensam nykter. Varenda fotoalbum på Facebook innehåller alkohol. Hälften av allas statusar är fest/alkohol-relaterade.

Jag förlorade mitt sociala liv. Det fanns ingenstans för mig att ta vägen. Men jag hittade ett par människor, som kände likadant. Eller som åtminstone kunde relatera, eller förstå. Folk som inte kände att de behövde berätta för mig om sin senaste fylla, folk som kunde kolla på en film med mig utan en öl i handen, folk som kunde gå ut och dansa nyktra, och folk som precis som jag inte drack. Men de finns inte här längre.

Jag hatar att alkoholen är en så stor del av våra liv, att det blev såhär. Och jag hatar att jag har känt som jag känt. Jag hatar att det som jag trodde att jag hade kämpat mig förbi, har kommit ifatt mig.

Och jag skriver inte det här för att få er sympati, även om det säkert ser ut så. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är trasig. Jag har alltid varit beroende av umgänge. Alltid älskat att ha mina närmsta vänner runt omkring mig. Och nu har jag ingen. Jag räknar dagarna tills vi åker till USA. Det ska bli så skönt att komma bort från allting.

När jag såg detta i en YouTube video blev jag helt ställd. HUR KAN JAG INTE HA TÄNKT PÅ DET HÄR FÖRUT.
Jag vet vad jag ska testa imorgon.

Det som är mest awkward på jobbet (Friskis & Svettis) är att det titt som tätt kommer in folk man känner igen. Och det är ganska sällan de närmasta vännerna som knallar in, utan det är de här jag-vet-inte-om-jag-borde-säga-hej-vännerna. Detta är superknepigt, då vår policy, precis som alla andra ställen, är att man säger hej när någon kliver in och hejdå när något lämnar.

Jag måste alltså säga hej i situationer där jag i vanliga fall skulle vilja skita i det. Och alla vet ju inte om att jag måste säga hej. Jag tror de flesta förstår vad jag menar. Vem har inte klivit på bussen och sett någon man känner igen, och varit i valet-och-kvalet om ifall man ska säga hej eller inte. Vem har inte någon gång förstenat tittat ut genom fönstret i hopp om att personen man kände igen bara ska knalla förbi.

Helt jävla onödigt egentligen. Kan vi inte bara vara glada och säga hej.
Antar att det har att göra med att man inte vill ha den här extremt pinsamma tystnaden som troligtvis skulle uppstå om man valde att slå sig ner brevid personen.