Vad är det första ni tänker på när ni hör S.O.S? Det kanske är jag som är konstig, men jag tänker absolut inte på att det är en nödsignal utan jag tänker på Dr.Bombay. "S.O.S, the tiger took my mooother". Jag tyckte den låten var helsvängig när jag var liten, jag har hans skiva. Möjligtvis kan jag också tänka på Stig Helmer, i en kanindräkt på en båtlast med sopor. Titeln på den låten var ju nämligen SOS.

Idag har jag och Malin(och Felicia som befann sig på ett annat plan men smög iväg till oss ibland) varit på Öppet hus på skolan och hjälpt till. Det är min fjärde gång nu, jag tycker faktiskt att det är himla trevligt. Jag har insett att jag är rätt trygg i min skola nu, men mina lärare och sådär. De vet vem jag är nu, och vad jag tycker om det mesta. Det känns rätt bekvämt. Hur som helst så har jag alltså varit i skolan i elva och en halv timme idag. Ganska bra jobbat måste jag säga.

Nu har jag en väldans huvudvärk, och tänker faktiskt bara ta det lugnt en stund.

Pappa: Var är plutten? (syftar på ploppen som ska sitta för avloppet)
Mamma: Där! (pekar på mig)

Inte konstigt att jag får pengar för att städa, mamma ser ju mig som ett dagisbarn fortfarande.

Idag har jag tjänat 100 kronor, på en kvart.

Mamma: Ligg inte på soffan, du kan få dammsuga.
Petra: Nejtack, jag har gjort det de senaste veckorna!
Mamma: Hmm...behöver inte du lite pengar till Göteborg?
Petra: Vart vill du komma?
Mamma: Du dammsuger varje torsdag?
Petra: Hur mycket får jag?
Mamma: Hmm..Hundra kronor per tillfälle?
Petra: Deal!

Jag känner mig ungefär som en tolvåring som precis har upptäckt värdet på pengar. Hur många 17-åringar städar huset för pengar liksom? Det är nästan någonting som päronen räknar med att vi kan göra gratis nu, men jag klagar inte. För det är fan så mycket roligare att städa när man tjänar pengar på det. Så trots att det typ känns som om jag står på Mallorca när jag dammsuger (för blir inte ni också helt stört varma?) så kan jag nog stå ut. Men helt plötsligt inser man det fina med att bo i lägenhet, ni slipper så jädrans många rum att dammsuga. Men jag ska inte klaga, så stort hus har vi inte.

Ordet finne har ju två innebörder. Antingen är det en varfylld äcklig hudsvamp typ, eller så är det en människa från Finland. Är det inte lite taskigt egentligen? Att vi har valt att benämna de två "objekten" med samma sak? Varför kunde de inte fått heta finskar istället? Det är ju ungefär som att vi svenskar skulle kallas för vårtor. Hur kul är det liksom?

Jag hade i alla fall tagit illa upp om någon sa att jag var en finne.

Det blev inget besök hos syster Bertil idag, eftersom han inte var i skolan. Jag ska gå och prata med honom på onsdagmorgon istället, där försvann min sovmorgon! Men det gör inte så mycket, jag tror att jag överlever.

Efter skolan åkte jag och Malin in till stan en stund. Egentligen skulle jag köpte skivor och sånt, men jag insåg att jag faktiskt skulle ligga lågt på skiv-fronten en stund. Fick trots allt 4 stycken i helgen, det är fler en jag har köpt de senaste 4 åren. Vi hamnade istället i Kungsträdgården med rosa blommor och ett par snubbar som ville att jag skulle agera fotograf. Där satt vi rätt länge, åt choklad och pratade om livets alla mysterium. Väldigt mysigt faktiskt.

Visst känns det alltid lite snopet när födelsedagen är över? Även om jag har växt förbi den otroligt stora längtan som fanns inför födelsedagen, och att man inte kunde sova kvällen innan, så är det ändå någonting som man omedvetet räknar ner till. Det är alltid lite trist när det är över då, eftersom man inte har någonting att vänta på.

Jag fick i alla fall en riktigt fin dag igår, alldeles lagom faktiskt. Malin, Lina och Felicia kom till mig igårkväll, så gjorde vi pizza, spelade musik-TP och pratade. Pizzan blev lite misslyckad då vi hade råkat mixa ner en plastbit i den. Middagen bestod av att vi var och varannan minut var tvungna att plocka ut små plastbitar från munnen. Förutom det var den faktiskt god! Det var hur som helst en väldigt trevlig och chill kväll.

Så.. Iår hade jag bestämt mig för att inte önska mig någonting "dyrt". Ni vet när man drar till med en TV, en ny mobiltelefon, en ny kamera och ett nytt objektiv på samma önskelista. Nä, det ville jag skippa iår. Jag önskade mig mest skivor och nödvändiga saker. Det dyraste jag fick var nog en hårddisk, vilket jag faktiskt är i stort behov av eftersom jag har en massa bilder. Jag är så glad över att jag har kommit ur Jag vill ha-nojjan. Jag är jättenöjd med vad jag fick, alldeles lagom. Jag fick 4 skivor, som ni ser på bilden här uppe. Johnossiskivorna fick jag av Pappa, Beach Boys från Malin och sen kommer Lina och ger mig E.M.D! Så typiskt Lina alltså. Hon tyckte att det var dags för mig att erkänna att jag älskar dem. Och alltså, ja. Jag är nog deras hemliga lilla fan. Jag är grymt nöjd med skivorna i alla fall, alla är ju SÅ bra.

Tack för alla gratulationer också. Vissa har ju såklart glömt det som vanligt, men det är sånt som händer.

Okej, svar till alla er som verkligen inte tycker att Loreal-kvinnan är rynkig. Jag sa inte att hon var rynkig på bilden, och jag sa inte att hon är rynkig när hon har använt krämerna. Det kallas retushering guys. Det jag menade var att om hon är med och rekommenderar en ny produkt som har tagit bort alla hennes rynkor, innebär det att den förra krämen hon använde inte fungerade eftersom hon var tvungen att testa en ny produkt. Förstår ni nu?

Klart som fan att hon inte är helt rynkig, så dåliga är de inte på marknadsföring.

Jag minns när jag var yngre, och precis som alla andra ville bli en inredningsarkitekt. Varför sjutton ville jag det? undrar jag nu. Det är sjukt tråkigt att inreda, och jag är riktigt kass på det också. Att knalla omkring på IKEA är inte riktigt min grej, jag längtar mer till lantchipset och det fantastiska godiset som finns i den lilla "affären" utanför. 

Visst, alla kan väl skapa någonting som de själva är nöjda med. Men tänk att jag ville åka hem till andra och utifrån deras behov ville jag skapa ett unikt och vackert rum. Varför!? Sjukt tråkigt att göra ett rum och sedan aldrig mer få se det igen, och sjukt tråkigt att behöva åka till möbelaffärer fler gånger än man går på toaletten. Jag somnar ju fasen i sofforna när vi är på jakt efter en ny.

Nej, jag hade visst fått en liten hjärnskakning. Delfinskötare däremot kan jag fortfarande tänka mig att bli, förstår ni hur magiskt det måste vara? Att få kontakt med ett så intressant djur? Jag tycker att det skulle vara grymt intressant i alla fall. Men hur stor är chansen egentligen? Jag är ju ganska feg av mig i största allmänhet, jag tror ärligt talat att jag skulle kissa på mig om jag skulle behöva stoppa ner en fisk i halsen på en delfin. Men ändå, coolt.

Från bussfönstret kan man se ganska mycket inne i bilarna som åker förbi. Man ser förarsätet och människorna i bilen. Av föraren ser man magen, benen och händerna. Imorse satt jag och spekulerade kring vilja typer av människor som susade förbi i sina fräcka bilar. De här kom jag fram till:

Kostymnissen: Ena handen på ratten med en grå-svart kostym-ärm, den andra håller mobilen mot örat. Rätt slapp i allmänhet.

Den avslappnade typen: Slappa kläder. En hand på ratten och den andra ligger löst på växelspaken.

Spännisen: Båda händerna på ratten, ofta rätt spända ben och jag skulle tro att de har ett par spända tår på bromspedalen också. Ett stressat uttryck och ett gormande i telefonen.

Den kvinnliga föraren: Fixade naglar på en lite kvinnlig ratt. Gärna en medåkare i bilen som sitter och kallpratar med henne.

Har ni sett någon mer?

Inatt låg jag och tänkte för mig själv, när jag inte kunde sova. Jag började fundera på allt möjligt, och kom till slut in på gamla minnen. Är det inte konstigt hur mycket man kan minnas om man blir påmind om någonting? Helt plötsligt minns man hur mycket som helst!

Jag tycker det är konstigt att man kan minnas smaker. Jag minns ganska få smaker egentligen, förutom det jag precis har ätit. Men jag kan minnas hur maträtten som jag åt för två år sedan hos min dåvarande pojkvän smakade. Jag minns den så väl att jag kan känna smaken i munnen nu. Jag minns också hur maten jag beställde när jag var på Legoland i Danmark när jag var typ 7 år smakade. Hur kan jag göra det?

När jag inte kunde sova så tog jag fram alla mina gamla brev som jag har fått, och det tog säkert en timme att läsa igenom dem allihop. Jag kände mig så gammal när jag låg där och fnittrade åt gamla saker, åade mig om någonting gammalt gulligt, log åt någonting och förbannade mig över någonting mindre fint. Linas brev är absolut roligast då hon aldrig kunde hålla sig ifrån att klottra ner hela kuvertet. Hon satte frimärken och skrev adresser på fel sida och skickade med gamla teckningar som hon hade gjort.

Varför skickar vi aldrig brev längre? Det är ju så mysigt!

Jag träffade en snygg kille idag. Han bor på mitt land och jag brukade träffa honom när jag var yngre. Men just den snubben och hans bröder har jag alltid tyckt varit lite jobbigt att umgås med. Antagligen var det för att tjejerna hela tiden retade mig och sa att jag skulle bli ihop med dem, eftersom jag var den enda tjejen som var lika gammal som killarna på landet. What's up with that?

Det var precis som när det var en snubbe i min skola som hade ett roligt efternamn. När mina systrar fick reda på vad han hette var de heeeelt säkra på att jag var kär i honom. De kallade mig på Petra *hans efternamn*. Men jag var inte kär i honom. 1. Han var ful. 2. Han var dum. 3. Han hade så jävla fult efternamn.

Hur som helst, så åkte jag i samma båt som den här snygga killen idag. Jag såg honom direkt när jag klev mer i den lilla trånga taxibåten och försökte slinka in på första bästa plats. Men där fick jag tydligen inte sitta, utan jag var tvungen att sätta mig mitt emot honom. Så där sitter jag, osminkad, dålig hållning, superskitigt hår och småsneglar på honom. Sedan trodde jag att jag var tvungen att byta plats, så jag ställde mig upp. Men nä, det var falskt alarm så jag tänkte sätta mig ner igen. Vad tror ni händer då? Jo, den där lilla skitstolen som jag satt på var en sån där som viks upp igen, så jag tror att jag sätter mig på en stol men egentligen är den uppfälld. Jag satte mig alltså på golvet, framför honom. Great, så jävla snyggt. Det är så typiskt mig.

Jag tror att jag är skapad för att göra bort mig. Men å andra sidan, folk verkar tycka att det är ganska underhållande. Så jag står nog ut med det trots allt. Jag hade ju inga planer på att gifta mig med den här snubben heller. Han har ju också fult efternamn.

Något av det mäktigaste jag vet är att titta upp på stjärnhimlen här på landet. När det är alldeles mörkt, tyst och inga träd i vägen. Samma stjärnor varje kväll, samma förhållande mellan varandra men stjärnbilderna ändrar position på himlen. Det är så vackert att se. Man känner sig så liten, och det är så häftigt. Det är inte alls samma sak att titta upp på himlen hemma, som det är här ute. Åker ni ut i skärgården så måste ni spana in himlen, den är fantastisk.

Nu ligger jag och pluggar lite, fullproppad med godis. Borde nog sova snart. Godnatt

Vet ni vem jag såg idag? Blondinbella.

Ärligt talat hade jag nästan det som ett mål i livet, att se Blondinbella. Vilket merit tänker ni säkert, men hur många grejer som man vill göra är en acceptabel merit egentligen? Jag vill ha coola saker på meritlistan, inte "skaffa hund", "skaffa jobb", "skaffa aktier". De ska ligga på en tråkig lista. "Bada naken", "Krama random people" och "Se Blondinbella" är saker som finns på min meritlista. Coolt.

Helt segt att jag somnade halv 5 inatt. Vad gör man liksom? Jag vet inte hur många nätter jag har suttit och spanat i skolkatalogen. Jag vet liksom redan vilka jag tycker är snygga, jag behöver inte kika mer. Hur som helst är planerna för dagen ändrade, men jag har en del smågrejer att fixa. Jag måste möta upp Malin en snabbis, och sedan ska jag träffa Jenny.

Sen måste jag ringa om jobb och sånt idag också. Usch, kan inte allting bara komma till mig istället? Jag är lat och feg, I know! But hey, det är lov.

Nu har jag legat och gråtit framför Sex and the City-filmen, igen. Varför gråter jag jämt? Vilken liten fjant jag är. Och varför gråter man för att det är fint egentligen? För 90% är ju bara elände egentligen, och sen är slutspurten och en lite fjutt i mitten helt perfa. Är inte allas liv så egentligen? Alla har ju sina små guldkorn om man säger så.

Frågan är bara hur min saga slutar. Av någon anledning känns det som att den aldrig kommer sluta bra. Men jag ska sova på saken.

Idag är det en riktig sån där butter dag. Men är inte nästan alla söndagar det? Jag är sjukt sugen på att gå på bio, men ska nog vänta tills veckan börjar. Det blir ju billigare med CSN-kortet på vardagar, så jag får nog stå ut ikväll. Dessutom vet jag inte riktigt vem jag ska gå med. Jag har flera som jag vill se: Bedtime Stories, Män som hatar kvinnor, Dumpa honom, en shopaholics bekännelser osv. Men egentligen är jag inte ens pepp för att gå utanför dörren. Men jag funderar på att baka någonting. Det vore kanske trevligt.

Nä, riktigt tjurig är jag. Bajs.

Så.. P3 live igår! Med Lasse Lindh och Jonathan Johansson. Båda var riktigt duktiga, men Lasse var bäst av dem. Han pratade mycket, sjöng otroligt bra och många av hans låtar är faktiskt riktigt härliga. Jag var där med Malin, Hannes, Lina och Erik. Det var riktigt trevligt faktiskt. Vi såg en tjej som inte kunde använda öronproppar. Det var kul, hur knepigt kan det vara liksom? Det satt en stört snygg kille bakom oss också. Jag har nog aldrig kollat så mycket bakåt förut...

Efter konserten gick vi fram till Lasse, sa hej och kramade honom. Sen ville Hannes ta kort med honom, och det slutade med att vi gjorde det allihop. Men nä, ni får inte se mitt kort. Jag ser ut att väga 80 kg, ganska fruktansvärt faktiskt. Men de andra var söta, så ni får se dem istället.

P3 live var fint, Lasse Lindh var söt. Dessutom hade jag trevligt sällskap. Men bilderna kommer inte upp förrän imorgon, jag ska nämligen sova och sedan gå till skolan.

Fast å andra sidan kommer jag inte kunna sova, eftersom min näsa är heeelt igentäppt. It sucks, totally. Och vad är det för känsla egentligen? När man andas in händer det någonting, jag vet inte om det är en lukt, en smak eller en känsla, det är så otroligt förvirrande. Det är liksom alltihop samtidigt, helskumt! Hur som helst så kan jag inte andas ordentligt och det försämrar sömnen avsevärt, eftersom det är ganska knivigt att somna när man har brist på luft. Men i värsta fall så svimmar jag, då får jag i alla fall vila. Typ.

Märks det att jag är trött? Godnatt.

Idag såg jag och Malin Johan Palm spela in en musikvideo på drottninggatan. Då blev vi helt crazy, precis som Anna-Lisa. Han var...cool.