Jag ser inte mig själv som en känslosam person, egentligen. Fast det gör väl ingen egentligen? Det är nog inte så många som reflekterar över det, mer än i just den stund då tårarna forsar ner för kinderna bland en massa annat folk som fortfarande har sina kinder torra.

Men, jag är känslig. Jag tänker så himla mycket på allting att det helt enkelt fyller min bägare en milimeter från max, och när det blir liiite känslosamt så rinner bägaren över. Min bägare rann över igår, ganska rejält faktiskt. Jag har under de senaste veckorna insett att de var de sista på min skola, och jag tog det hårt. Särskilt nu den sista veckan, när min handledare titt som tätt kommit fram till mig och kramat mig för någonting jag sagt eller gjort.

Inte konstigt att han och jag kramades ca 7 gånger igår, jag antar att jag tog tillfället i akt. När han dessutom under en kram börjar prata, så rinner tårarna igen. Vi stod så ett tag, "jag kommer sakna dig så himla mycket" sa jag. Så sant som det är sagt. Det är helt stört vad jag kommer sakna honom.