SPRING IVAR, SPRIIIING

Jag fick just ett SMS av min fina vän Sofia, som påminde mig om ett fint minne vi delar. Och jag insåg att jag aldrig skrivit ner det. Av rädsla att glömma bort det, så tänkte jag att jag skulle skriva ner det här. Jag tror dock att det här inte är ett särskilt intressant inlägg för utomstående(tvivlar på att några av mina inlägg är det nuförtiden), men jag skriver det för min egen skull.
 
Vi skulle åka till Italien för ett grupparbete - Jag, Sofia och en kille till. Fördelen med att plugga turism är att man fick en finfin ursäkt att dra utomlands i akademiskt syfte. Väldigt bra resa, för övrigt, trots en del missöden. Hur som helst, vi åkte från Skavsta Flygplats till Pisa. Och på Skavsta Flygplats finns det absolut NOLL att göra. Vi satt i alla fall där och väntade på boarding när de ropar i högtalarna "Sista boarding för Malaga, kan Ivar Stensson* ta sig till gaten". Vi lägger märke till det här utropet eftersom stället som sagt är helt olidligt tråkigt. Det går ett par minuter och sedan ser vi en yttrest förvirrad ung man komma springande. Jag kommenterar till Sofia att det där måste vara Ivar. Vi kollar på hur han irrar omkring och först springer åt fel håll, och när han börjar springa i rätt riktning gallskriker Sofia "SPRING IVAR!!!! SPRIIIIIIIIIING!". Jag tror aldrig att jag har sett en så förvirrad blick i hela mitt liv, när Ivar stannar och undrar vem fan det är som skriker på honom, och hur sjutton hon vet hans namn. Nu är vi alla engagerade och skriker allihop att han ska fortsätta springa, och han fortsätter att irra omkring en stund innan han slutligen når rätt gate och lyckas hinna med sitt plan till Malaga. Fantastiskt bisarr situation, som jag kan skratta gott åt i många dagar. HÄRLIGT med spontanitet. Önskar verkligen att vi kunde diskutera det här med Ivar i efterhand och höra hur han upplevde det. Och sen hoppas jag att jag också har en hejarklack nästa gång jag ska hinna till min gate.
 
*ej hans riktiga efternamn, det kan jag inte minnas

Halloweenfest

 
Igår hade vi en Halloweenfest i kåren för våra utbytesstudenter. Jag var lite orolig för hur många som skulle komma, då man aldrig riktigt kan veta med utisarna. Men det blev väldigt lyckat alltihop. Jag var utklädd till LEGO-gubbe, vilket var väldigt roligt. Det är min syster som har gjort den, från scratch, vilket är helt galet. Fick mångamångamånga komplimanger för den. Det är intressant hur mycket uppmärksamhet man får när man har en sån här dräkt på sig. Man blir ju lite som en kändis. "Får jag ta bild med dig?" vad en ständigt uppkommande fråga under kvällen. Kändes väldigt märkligt. Jag tycker det är grymt skönt att ha sånna här dräkter, för att man slipper tänka på hur man ser ut. Folk tycker liksom om mig ändå, även om jag inte är supersexig. Sen att dräkten är galet jobbig att ha på sig är ju en annan femma. Men kul var det.