Jag råkade just klicka in på en blogg, som vanligt. Det som var lite udda med den här bloggen var att det inte var någon text. Det var bara bilder. Och nej, det var inte bilder på hundar, blommor eller vatten. Det var bilder på hennes blogginlägg. Hon sitter alltså och bloggar i photoshop, ritar lite fina saker runt omkring och publicerar sedan bilden i ett blogginlägg. Är inte själva grejen med bloggen att skriva? Men ja, okej - hon bloggade en massa. Men vad är det för poäng att inte publicera i bloggen, utan i en bild?

Det kan jag nog klura på länge...

Hej, jag lever. Jag har just städat upp resterna från bomben som slog ner här under veckan. Mitt rum alltså, och alla kläder och pryttlar som jag sprider omkring mig. Snart kommer Lina hit, så får vi se vad som händer. Men först: äta.

jag återkommer väl.

Imorgon är det nationella prov i matte, jag är inte nervös utan tycker mest att det ska bli himla tråkigt att behöva sitta i en kall aula igen. Motiverad är jag inte, nej. Men förhoppningsvis går det bra i alla fall. Sedan ska vi fixa en liten kompliterande sak i bilden, så att vi får ett MVG. På kvällen är det även öppet hus på KG, och jag ska dit. Alla som har haft det som första val kan komma dit, och innan jag läste på pappret ordentligt trodde jag att vi skulle sitta i ett rum tillsammans med den eventuella nya klassen. Men det var visst bara öppet hus, så egentligen behöver man ju inte gå dit - jag har ingenting att fråga.. Så jag får se hur jag gör.

Jag borde gå och lägga mig nu, har somnat sent varendra dag nu. Och en kass bloggare har jag visst blivit också.. skärpning! Godnatt människor!

(Dagen i ära så tänkte jag publicera min novell. Den må vara lite småäcklig, och min blogg får ju inte förknippas med någon form av sexnoveller. Men jag vill ju bara skydda mig med att säga: det var min lärares idé, jag bara skrev det. So here we go. )

Stegen jag tog mot den så väl igenkända skolbyggnaden var tunga. Efter en tioveckors lång period full av sol och bad är det helt enkelt inte den första byggnaden man ville sätta foten i. Men trots dessa tunga tankar tog jag mig in, och fann min plats längst bak i klassrummet tillsammans med mina närmsta vänner.

"Martin?"

Jag tittade upp, förvånad över att det inte var den vanliga gnälliga rösten som ropade upp mitt namn. Jag svarade att jag var här, varav kvinnan vid katedern bockade av och fortsatte med nästan namn. Då och då slog kvinnan upp blicken och tittade rakt in i mina ögon, ett par klarblåa ögon som förstärktes av de stora glasögonen som satt på hennes nästipp. Varje gång våra ögon möttes så log jag, jag log med mungiporna upp i öronen.

Vi fick senare reda på att kvinnan med de blåa ögonen hette Lena och skulle ta hand om vår klass den här terminen.

Vi höll på sådär under en lång tid, bara blickar. Blickar och små diskreta leenden, och sedan flöt dagen på som vanligt. Jag levde för de blickarna, jag kom lite tidigare vissa dagar bara för att få en extra dos av de blåa ögonen. Den bistra minen jag hade på läpparna när jag gick till skolan dagen då vi började, var som bortblåst. Min kropp lyste i klar röd färg medan mina vänners började tillta en smått grå ton av skoltrötthet.

När Lena blinkade mot mig en morgon visste jag att det var något speciellt mellan oss. Jag hade aldrig pratat med henne, mer än meningslösa tal om hypotenusan och underliga formuleringar i skolböckerna. Men den eftermiddagen stannade jag kvar, låtsades leta efter ett sudd som inte existerade. När samtliga i klassen förutom jag gått därifrån kom hon fram till mig. Plötsligt blev jag nervös, vad skulle jag säga? Men vi behövde inget verbalt utbyte, istället strök hon mig sakta över håret. Hennes ögon lyste klarare än någonsin, och hennes leende var obeskrivligt vackert. Sakta slingrade jag armen runt hennes midja och drog henne mot mig, höll om henne. Vi stod så en stund, men släppte raskt varandra när det knackade på dörren. Vi såg på varandra, medan jag gick mot dörren där jag möttes av en av Lenas kollegor.

"Lycka till då Martin, jag vill ha in det senast imorgon" sa Lena till mig när jag var vid dörröppningen. Jag spelade med, svarade "Inga problem" och gick.

Dagen därpå följde jag med mina vänner ut, men låtsades att jag hade glömt något i klassrummet. Jag sa till dem att inte vänta på mig, och riktade stegen mot klassrummet. När jag öppnade dörren stod hon där, väntade på mig. Vi sa ingenting den här gången heller, istället intog jag samma position som föregående dag - i hennes armar. Hon kysste lätt min panna, och jag tog ett hårdare tag om hennes kropp. Aldrig någonsin har jag känt mig så trygg och så hemma, som i hennes famn. Jag lyfte sakta upp huvudet mot henne, hon kysste mig ömt på mina läppar. Jag kysste tillbaka, om och om igen. Min tunga lekte med hennes, i en luftig men blöt dans.

Våra tungor fortsatte dansa när jag sakta drog in mina fingrar under hennes tröja, jag smekte henne sakta över magen. Hon lät mig undersöka, känna överallt. Hon tog tag i nederkanten av min tröja, och drog försiktigt av mig tröjan. Jag kände hur blodet strömmade ner mot mellangärdet, monstret där nere hade känt av situationen. Hon smekte mig sakta över magen, stannade ibland för att känna lite extra och sedan gå vidare. Jag drog av hennes tröja, den var ett hinder för det vackra som pågick. En minut senare var även byxorna av, vi stod framför varandra endast iklädda underkläder. Jag såg på henne, hon hade en väl utvecklad kropp och trots det jag hört mina vänner säga bakom ryggen på henne kunde jag inte se något av det. Det jag såg var vackert, en mogen kvinna fylld av erfarenheter. Vi fortsatte vår dans, tätt omslingrade av varandra. Hon smekte mig på magen, och vandrade sakta neråt mot mitt kön.

Aldrig någonsin har jag varit med om något så bra, så vackert som det jag upplevde igår. Jag önskar mer än allt i hela världen att det kommer ske igen. Men jag vet att det inte går, hon är min lärare och jag är hennes elev. Jag vet inte heller hur jag skulle kunna hantera allas blickar. Lena är 53 år äldre än mig, hon är mycket vackrare än någon annan jag någonsin mött, hon är erfaren och underbar. Imorgon ska vi ses igen.

det här är ju pinsamt..

Idag efter skolan var det meningen att vi skulle hitta på något roligt ett par stycken. Men vi kom inte på något att göra, så jag mötte upp Linda och Felicia i centrum. Det slutade med att vi gick hem till Linda, efter att ha bokat en bowlingbana till ikväll ;)

På vägen hem från Linda fick jag vänta en stund i centrum. Jag var i princip ensam på busshållplatsen, tills det kom ett par tanter. De var 3 stycken, och antingen så såg de mig inte eller så tänkte de inte alls på var de stod - för de ställde sig precis runt mig. De stod så nära som jag brukar stå med mina vänner när vi pratar, och jag förstår inte riktigt varför de valde just den platsen när hela busshållplatsen var full.

När vi sen skulle stiga på bussen hade en av tanterna lite problem att komma upp, då kom det en gubbe och hjälpte henne upp. När jag väl kom in i bussen stod de och bockade och neg mot varandra och kallade varandra Madame och monsieur. När gubben sedan skulle gå av bussen önskade han tanterna en trevlig helg, och körde sedan en raggningsreplik:

Gubbe: Är det sant att man kan köpa erat leende?
Tanterna: Jaa *fniss* men du kan få det gratis!

Man blir visst aldrig för gammal för att flirta....

Ojayer säger:

du fyller år i morgon (bara så du vet att ja iaf kom ihåg de idag ^^

För varje dag som går upptäcker jag hur onormal jag är egentligen. Det kallas kanske störd. Mitt beteende är stört beteende. Idag satt jag och pratade med Jenny. Men mitt i konversationen vände jag mig mot Felicia, som satt mitt emot mig, och tryckte upp fingret mot näsan så att det blir ett tryne. Sedan vände jag mig tillbaka mot Jenny och fortsatte prata med henne. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt.

Ni vet att ibland kan man få lust att förvåna någon, eller få någon att skratta. Då kan man dra till med drastiska åtgärder. Men i det här fallet handlade inte om en drastisk åtgärd. Det var bara stört beteende jag kom på mig själv med. Ibland förvånar jag mig själv.

Jag ska nog ta och lägga mig nu, jag har gått omkring som en död flicka hela kvällen - och en död flicka behöver sova. Vi får dock se hur det blir med den saken, jag låg nämligen uppe halva natten och kollade i skolkataloger. Spanade in nian som jag dregglade efter i sexan, fan vad bra smak jag hade! Han är grymt snygg. Synd att han inte är det längre.

Sova var det ja.

Jag ser nästan aldrig mina grannar, men när jag ser dem gör de alltid samma sak: de tvättar bilen. Jag kan inte förstå varför gubbarna alltid tvättar bilarna! Måste bilen alltid vara kliniskt ren? Eller är det bara en hobby de har? Att stå där med lödder på bilen och spruta med högtryckssprutan? Så jävla kul kan det ju inte vara, så varför gör man det varje jädrans helg?

Jag skulle nog säga hobby i alla fall, världens tråkigaste hobby. Till och med frimärken är roligare..

Nu ska jag strax äta mat, och sedan åka till Felicia och ha disneyrace. Men känner jag oss rätt, kommer vi knappt se en hel.

Idag blev vi klara med reklamfilmen, den magiska pennhållaren kommer sälja som smör i solsken, det är jag säker på. Vi fick även reda på hur SO-provet idag, omprovet för de som sumpade det förra provet. Henrik gav mig ett VG, och sa att jag skulle satsa på MVG nästa kurs istället. Men han klagade på mig, på mitt dåliga självförtroende. Han verkar ju vara så oerhört fascinerad över det jag skriver, och han är väl irriterad över att jag inte förstår det själv - att jag skriver bra alltså.

Henke: Men Petra, säg någonting du inte är bra på?
Petra: Vänd på frågan, vad fan är jag bra på?
Henke: Nej, svara på min fråga
Petra: ...
Henke: Precis! Du kan ju inte komma på något!
Petra: Men vafan...

Det finns anledningar till att jag inte tycker att jag är särskillt bra, och jag är inte blind! Men det är ju bra att Henke tycker om det jag gör, det är ju faktiskt huvudsaken. Och han ljuger inte, det försäkrade han mig om. Inga falska förhoppningar här inte..

För ett par år sedan visste jag inte vad som stod framför mig, tonåren alltså. Det absolut jobbigaste jag varit med om, utan tvekan. Att växa upp till den man är, och samtidigt försöka vara den man var - är inte enkelt. Överallt finns det press, press på hur man ska se ut, hur man ska bete sig, vad man ska syssla med på fritiden, samtidigt som man ska ha fötterna på jorden för att klara sina betyg för att komma in på det gymnasium man vill.

Att våga stå ut är tufft, alla osynliga pekfingrar som pekar på allting som är fel på en. Under den här tiden ändras allting, och det är med nöd och näppe som man orkar med det. Det är så ofta man vill ta sitt täcke och inte stiga upp på morgonen, inte möta dagen med dess problem utan bara ligga kvar - vänta på att mamma kommer och pussar en i pannan för att sedan försäkra sig om att allting kommer bli bra igen. Men så är det ju inte. Man knallar samla gamla väg till skolan, och försöker hålla huvudet uppe trots att kroppen stretar emot när tankarna har gått för långt i huvudet.

Jag må vara en ytterst deprimerad person, i perioder förståss, men jag tror inte att någon tonårings liv går på ett räls. Alla har vi någon form av komplex, eller någonting som gör att vardagen inte rullar på som om allting var perfekt. Jag skäms ofta över hur dåligt jag mår, när jag tänker på alla barn i Afrika. jag kan sätta 1 miljon kronor på att 50% av dessa barn är mer lyckliga än jag - och det skäms jag för. Jag har det ju bra, på många sätt.

Trots alla motgångar man går igenom, kan så mycket lösas upp i en omfamning. En riktig kram kan verkligen betyda något så mycket mer än hejdå. Man känner sig trygg och man får styrka att klara av saker, tack vare en kram.

Jag behöver en kram.

Petra: Wow, märkte du att vi ställde oss upp för att gå samtidigt även fast vi inte hade sagt någonting!
Felicia: Men du sa ju att vi skulle gå?
Petra: Jaha

Jag är nog senil, eller så är jag bara allmänt blåst... det återstår att se.

God morgon!
Jag satt och funderade imorse vid frukostbordet.. Är det ärligt talat någon som tycker om att prata klockan 7 på morgonen? Det finns inte ett piss att prata om och dessutom är man bokstavligt talat död. Jag är i alla fall det. Det är bara fruktansvärt irriterande att behöva svara på en massa ionödiga långa frågor på morgonen, vänta tills jag vaknat vafan!

Idag blir det filmning igen, idag ska Gustaf vara en gammal gubbe som rekommenderar den magiska penhållaren. Vi är så fiffiga!

Jag sitter här och funderar lite på pinsamma saker jag gjort i mina dagar. Jag kommer faktiskt inte på så himla många.. Men för ett par veckor sedan så avslöjade Adam mig med några riktigt förnedrande saker.. Nu vet i princip hela min vänskapskrets vad jag har gjort för pinsamt. Jag kan ju lika gärna göra en lista, ifall jag skulle glömma någon av dessa kodac-moments i framtiden...

- Jag hälsade fel Min syssling hade skaffat sig en ny flickvän. Jag hade aldrig träffat henne, och jag träffar sällan min syssling heller. Jag finner alltid mig själv obekväm när jag ska hälsa på folk, jag vet dock inte om det beror på den här incidenten. Hur som helst, jag skulle då hälsa på denna nya flickvän - skaka hand och presentera mig själv. Adam hade precis hälsat, och jag tyckte att han sa det så otroligt tyst att jag satt och tänkte på det. Så kommer hon fram till mig och sträcker fram sin hand, och ut ur min mun kommer det "Adam". Vad i helvete!? Jag heter Petra, jag är tjej! Adam är ett killnamn, och namnet på den lilla pojken som hon hälsade på innan. Jag dog. Han har inte kvar den flickvännen längre, vilken lättnad.

- Jag låste in mig på toaletten på biblioteket Jag var inne på biblioteket, och blev plötsligt himla kissnödig. Jag gick därför till toaletterna som var där, stoppade i en femma och gick in. Men innan jag stängde dörren, så testade jag att låsa - så att det blev rött när man låste. Sen går jag enkelt och snabbt på toaletten och ska sedan ta mig ut. Men eftersom jag hade låst en gång innan jag stängde dörren hade jag förbrukat femman - jag var inlåst. Jag fick ringa mamma, som fick åka hemifrån och gå in på biblioteket och säga att hennes dotter var inlåst på toaletten. Jag hade gärna stannat där inne faktiskt.

- Ännu en gång, jag låste in mig på toaletten Hos mina kusiner, jag tror att det var på julafton. Hela släkten stod utanför för att försöka få upp dörren. Det var till och med prat om att jag skulle klättra ut genom det lilla pluttiga fönstret som de hade, min kusin hämtade stegen. Men sen fick jag upp den, och kunde gå ut. Jag hade gärna stannat kvar där med.

Listan kan bli lång... Jag lär ju komma med fler... Håll utkik, eller nått..