Alkohol.

Ni som känner mig vet var jag står när det gäller det. För ett par år sedan var alkohol det jobbigaste jag visste. Jag var rädd för det. Så otroligt rädd för allting det medförde, och allmänt anti.

Nu avskyr jag alkohol. Inte på grund av dess effekter, utan för att den har förstört mitt liv. Helt plötsligt kretsades allas liv kring alkohol. Precis som lördagsgodis fanns nu fredags- och lördagsalkohol. Och gärna onsdag också. Det fanns inte längre plats för mig, som inte drack. Jag kunde vara med, när alla andra drack, men vi vet allihop hur det är att vara ensam nykter. Varenda fotoalbum på Facebook innehåller alkohol. Hälften av allas statusar är fest/alkohol-relaterade.

Jag förlorade mitt sociala liv. Det fanns ingenstans för mig att ta vägen. Men jag hittade ett par människor, som kände likadant. Eller som åtminstone kunde relatera, eller förstå. Folk som inte kände att de behövde berätta för mig om sin senaste fylla, folk som kunde kolla på en film med mig utan en öl i handen, folk som kunde gå ut och dansa nyktra, och folk som precis som jag inte drack. Men de finns inte här längre.

Jag hatar att alkoholen är en så stor del av våra liv, att det blev såhär. Och jag hatar att jag har känt som jag känt. Jag hatar att det som jag trodde att jag hade kämpat mig förbi, har kommit ifatt mig.

Och jag skriver inte det här för att få er sympati, även om det säkert ser ut så. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är trasig. Jag har alltid varit beroende av umgänge. Alltid älskat att ha mina närmsta vänner runt omkring mig. Och nu har jag ingen. Jag räknar dagarna tills vi åker till USA. Det ska bli så skönt att komma bort från allting.