"Var mer säker på dig själv -du kan!"

Min lärares kommentar på en av mina senaste uppgifter i skolan. Jag tycker att det suger bulle att mitt dåliga självförtroende och min blyghet påverkar mitt betyg så pass mycket som det gör. På senaste tiden har jag faktiskt kämpat för att inte vara så fruktansvärt blyg jämt. Och på sätt och vis har jag ju lyckats redan, för visst kan jag säga saker inför människor och jag vågar stå för vad jag tycker. Men det innebär inte att jag kan prestera bra, det innebär inte att jag tycker att mina egna texter och arbeten duger, det innebär inte att jag duger.

På något sätt så vill jag inte heller ha särskilt bra självförtroende. Jag tycker inte att det är en särskilt attraktiv egenskap att ha egentligen, eftersom jag har sett så många prov på människor som blir egoistiska och självupptagna när de tycker om sig själva. Jag märker själv att jag på senaste tiden har haft så fullt upp med mig själv att jag har blivit en egoist, och det är ingenting som glädjer mig. Visst kan det vara bra att sätta sig själv i första hand, men jag sätter faktiskt hellre de människor jag tycker om där, i första hand alltså.

Hur som helst har människor ingen som helst förståelse för att jag tycker att det är riktigt jobbigt att säga saker inför människor. Numera hänger i princip alla mina betyg på vad jag framför muntligt. Det är säkert en bra erfarenhet att ha med sig i framtiden, men jag tycker att det hanteras på fel sätt. Jag ska inte bli tvingad att göra någonting som jag tycker är psykiskt jobbigt, jag ska bli peppad till att göra det.

Det handlar inte om att jag är lat. Jag må vara oallmänbildad och ganska osmart, men jag kämpar för att lära mig saker och det handlar absolut inte om att jag är för lat för att plugga inför en redovisning. Men jag tycker faktiskt att det är riktigt jobbigt. Jag kämpar, men folk borde respektera att det tar tid.