Jag minns när jag var liten, när jag gick på dagis. Jag och tvillingarna som gick på mitt dagis ville gunga. Vi sprang till gungorna, upptäckte att den var upptagen och körde bort personen som gungade. Vi fick en rejäl utskällning.

Jag minns en annan gång när Lina och jag var de enda kvar på dagis, förutom Adam. Vi upptäckte att vi kunde rycka av håret från vårat huvud, så det gjorde vi. Vi slet och slet, och samlade ihop allt hår vi drog loss - vi tog även upp lite som satt fast i mattan. Sedan gjorde vi ett fågelbo av allt hår, det blev jättefint och vi var hur stolta som helst.  Vi gick och visade upp den, och fick en utskällning här med.

De här utskällningarna satte sina spår.

Jag lärde mig att följa regler, vilka det än var. Jag var alltid rädd att få en utskällning, och gjorde alltid som man skulle. Nu har jag växt upp, och jag ifrågasätter. Men jag bryter fortfarande inte mot regler, jag tycker att det är lika obehagligt nu som jag gjorde då. Jag har aldrig sett någon mening med att göra någonting jag inte får, då jag alltid har sett konsekvenserna negativt. Därför såg jag inte heller framför mig att jag skulle dricka eller röka innan jag fyller arton år, jag får inte och ska alltså inte göra det. Jag har aldrig sett någonting konstigt med det.

Jag växte upp på det sätt som många vuxna vill att vi barn ska göra, jag tog utskällningen precis som det var meningen. Men istället för att jag kallas duktig eller smart, så ifrågasätter människor mig istället. Varför gör inte du det? Varför tycker du inte så? Vad mesig du är! Det har blivit en självklarhet för många att bryta mot regler, hur små eller stora de än är. Jag som inte bryter mot regler blir en tönt.