Jag har alltid tyckt att ett enkelt och välformulerat språk är det finaste. Antagligen är det så på grund av att mitt ordförråd inte är särskilt brett, och att jag alltid blir otroligt trött i huvudet av att läsa svåra texter. Jag ser det bara som en överdrivet många ord som proppas in i en text där de faktiskt inte behövs. Variation i språket är bra, synonymer och metaforer. Men man behöver inte försöka låta som en tråkig högt uppsatt advokat. Det är ju bara trist.

Det är därför jag rätt ofta slänger in orden "typ, liksom, faktiskt". De passar bra när man uttrycker sig, de får språket att se lättsamt ut. Men jag skriver det alltid på skojj, och inte för att jag behöver göra det. Jag tycker bara att det är en stil, och den tycker jag om. Man jag undviker självklart de orden i skolarbeten och ställen där det ska vara lite mer välformulerat, för jag antar att jag inte kommer ifrån det.