Oj, vad kasst man kan må ibland alltså. Följande skrev jag på min mobil inatt:

"Ibland känner man sig riktigt ensam. När man sitter på sängen, klockan är 2 på natten, tårarna rinner ner för kinderna och det man helst skulle vilja göra är att spy upp hjärtat och stampa sönder det med en kilklack. När man vet att det skulle vara alldeles för jobbigt att öppna sina känslor för någon annan, och allt man vill är att de ska förstå ändå. Allt man skulle vilja är att släppa ut allting och bara luta sig mot någon annan.

Det var länge sedan som jag kände såhär. Jag hade glömt hur ont känslor kan göra."

Nä, jag är inte precis på topp. Jag vill släcka solen, ta bort värmen, krypa ihop under tusen filtar och sova. Sova sova sova. Men sova är just det jag inte kan. Jag fick verkligen kämpa igårkväll för att somna, och jag vet inte hur många gånger jag har vaknat inatt och varit tvungen att kämpa ännu mer.