Känslan som var på konserten igår var grym. Jag var så himla glad. Jag är ju ingen konsertmänniska, jag kan inte låta bli att känna mig så fånig när jag hoppar omkring och skriker. Men igår försökte jag att skita i det, och bara skrika så mycket som möjligt. Jag stod trots allt längst fram, en chans i livet antagligen. Jag tog chansen, och skrek. Inte lika mycket som de andra, men garanterat mycket mer än de bakom mig. Idag kan jag tänkte tillbaka på allting som någonting fantastiskt, sjukt fina människor som sjöng deras absolut bästa låtar.