Utvecklingssamtal är nog bland det värsta som finns. Det är verkligen pest, jag blir alltid på så sjukt dåligt humör efter det. Jag hatar att sitta där i dessa stört långa minuter och prata om mig själv. Att sitta där och analysera mig själv, tillsammans med någon annan. Själv analyserar jag jämt, men då stannar mina åsikter i mitt huvud. Ingen behöver veta, och jag analyserar aldrig i någon annans närhet. Men att sitta där och fundera på vad jag ska ha för betyg, vad jag uppnår och samtidigt ta emot någon form av positiv kritik av min lärare och min mamma. Det funkar inte.

Jag vet inte vad det är som går fel, och varför jag tycker det är så hemskt. Men jag var så himla nära att börja gråta när jag satt där idag, och det var med tårar i ögonen som jag stod och väntade på bussen. Varför måste mina föräldrar lägga sig i mitt skolarbete? Varför ska de få tillgång till mina arbeten och min närvaro i skolan? För mig är det som om de skulle läsa min dagbok. Men de förstår inte, på samma sätt som jag inte förstår varför de ska läsa.

Jag skiter i att jag inte är 18 år än, så länge jag sköter mig i skolan borde de inte bry sig.