Ännu en gång sitter jag här och funderar på utseende. Allting kretsar i princip kring utseende nu för tiden, så det är ju inte konstigt att jag spekulerar i det. Hur ska man egentligen se ut? Ser alla den perfekta kroppen precis som jag gör det? Antagligen inte. Men det finns ju någon oskriven perfektion, de flesta ser ju det på ett ungefär.

Det vi kallar fjortisar, de är nog de som mest ser ut som alla andra vill, mer eller mindre. De flesta av dem, har snygga kroppar. Sen vet jag tyvärr inte riktigt hur de ser ut i ansiktet, för det är ju tyvärr översmetat med smink. Men jag har alltid tittat på dem som snygga. Tills nu. Nu har jag äntligen upptäckt hur lika alla är, att det inte finns någonting personligt med dem - ingenting bakom masken som gör dem unika. Istället ser de för mycket på tv, på Hollywood där allt man behöver veta för att bli perfekt finns.

Istället trivs jag med att vara den jag är - jag kan inte placera mig själv i någon speciell "grupp" och det är jag nöjd med. Jag vet innerst inne, att hur mycket jag än skulle försöka att bli så som jag vill - så skulle det inte räcka. Jag vet att jag skulle vara minst lika mycket perfektionist då, som jag är nu. Och egentligen är det ingen mening att jag gräver ner mig i mitt utseende, men det gör jag ju självklart ändå. Det går inte en dag utan att jag konstaterar allting som skulle kunna vara så mycket bättre på mig än vad det är nu. Mén jag kommer aldrig bli perfekt, för det finns ingenting som är perfekt.

Men jag kan istället se det såhär: Jag har många vänner, många som jag bryr mig jättemycket om. Jag är inte jätteful, och eftersom alla har olika smak borde någon tycka om mig precis som jag är. Jag har i alla fall personlighet, till skillnad från många andra som inte kan välja vad de själv tycker om eftersom deras bästa vän kanske tyckte det var ute.