Falska människor finns det väldigt gott om. Vissa utmärker sig mer än andra. Alla gör fel, alla sviker, alla gör misstag, ibland. Sen finns det dem som man hela tiden ser vänder ryggen åt folk, människor som i ena stunden är så gulliga att man vill hoppa upp i deras famn(lite överdrivet, kanske..) och i nästa stund har de bytt ut yang mot yin. Snackar skit om den person som de för tre minuter sen pussade på kinden. Det är att leka med känslor, för tillslut kommer allting fram. Någon gång är det någon som tjallar.

Att bryta kontakten med någon är svårt, man kanske har tröttnat eller helt enkelt inte passar med personen. Men vem har sagt att man inte kan prata för det? Ett "hej", ett leende? Är det mycket begärt? Nej, jag tycker inte det. Men för mig är det ännu värre med någon som är fejk. Att låtsas som att allting är bra, men ändå inte bry sig ett piss. Om man fejkar en vänskap, är det för att få status? Visa hur många vänner man kan ha? Många människor, mig själv inräknad, kan ta saker alldeles för seriöst. Är du trött på en person du stått nära, tänk för gott skull efter innan du handlar. Du sårar vad du än gör.