Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa kurs, jag längtar verkligen tills jag får läsa en bok som jag faktiskt valt själv. Jag gillar ju att läsa, men inte sån här skit. Jag har så himla svårt att ta till mig något som är tråkigt skrivet, eller någonting som absolut inte intresserar mig. Det är därför det inte går så bra för mig i skolan titt som tätt - det som inte intresserar mig, det intresserar mig inte och alltså kan jag inte få in ett skvatt av det i min skalle. Men det är dags att skärpa sig och faktiskt koncentrera sig på det man måste göra, och inte det man vill göra.

Men för mig är det ju som med så många andra i nian, motivationen är som bortblåst. Man har vänner som har gått skilda vägar, tagit steg i livet och upplever någonting helt nytt. Medan man själv sitter kvar i samma risiga lokaler och pluggar det som de redan har gått igenom.

Samtidigt får jag en sån himla ångest över att allt snart är över. Att man ska lämna dessa lokaler åt några nya, inte längre vara säker. Gå en egen väg. Det är svårt, svårt för mig som är den lilla blyga krabaten i hörnet. Även om jag har åsikter, så kommer de inte så ofta fram. Det är ju så jag är, inte så jag vill vara. Tyvärr är det ingenting som ändras över en natt, utan det är en lång sträcka som tar lång tid att gå. Men som min mattelärare sa "En sträcka har ett slut, det har inte en linje."

Livet är ju en sträcka, en sträcka som vi vet redan nu har ett slut. Jag vet inte när min sträcka tar slut, och det känns inte viktigt för mig att veta det heller. När min sträcka tar slut, är det för att den skulle det. That's life.

Nej, läsa var det.