"Vad ska jag ha med mig?"

Frågan har dykt upp i mitt huvud en gång i minuten sedan jag vaknade imorse. Varje gång jag har gått in i mitt rum har jag plockat lite med packningen eller hämtat någonting nytt. Men nu känner jag mig ändå klar, tror jag. Jag funderar fortfarande på vad vi ska pyssla med i bilen. Men vi klarar oss nog. Jag har laddat in två filmer på MP3n. Tyvärr är det riktiga tönt-tjej-filmer. Jag tycker synd om Adam.

Jag tror faktiskt att det här blir mitt sista inlägg innan jag åker. Men jag kommer hem på tisdagnatt. Sköt om er!

Är det någon mer än jag som märker att det vanliga idealet håller på att tyna bort? Vi har haft väldigt många normer i Sverige, vi ska vara si och så och se ut på ett visst sätt. Men det känns som att det "normala" inte längre är det pinnsmala människan med perfekt hy och en fantastisk trevlig personlighet. Det är faktiskt ganska ute, eftersom det är så många som är så nu. Personligen så har jag fortfarande kvar ett ideal, men jag märker att många andra strävar efter att gå mot idealet.

Plötsligt är det coolt att vara unik och ha ett speciellt drag, ett speciellt utseende eller en speciell stil. Det må låta helt underbart att man nu kan bli accepterad för den man är, men jag har stött på ganska många som tar det här lite för seriöst. De kan inte köpa den där tröjan från Gina Tricot eftersom de vet att många andra också kommer att handla där, de kan inte köpa den parfymen för den tycker så himla många om.

Det jag menar är att folk helt plötsligt pressar sig själva till att vara unika, som om de inte redan är det. Jag vet att jag kanske inte är den personen som sticker ut mest, men det bryr jag mig inte om. Jag är varken ute efter att sticka ut eller passa in. Jag utgår från vad jag själv tycker och tänker, och människor får helt enkelt acceptera det. Jag tillbringade många år som yngre med att försöka göra alla andra till freds och ha precis samma åsikter som alla andra. Och hur fungerade det? Jag blev utnyttjad, tagen för givet. Jag ångrar det så himla mycket, eftersom det fortfarande hänger kvar och det är många som inte tänker på att jag faktiskt har egna viljor. Jag är inte stolt över den jag är eller hur jag se ut, men det kommer fan inte bli bättre bara för att jag försöker bli som alla andra.

Alla är unika.

Jag tycker om lördagskvällar. Man umgås, skrattar, äter gott, ler, pratar. Men framför allt tycker jag om tystnaden som är på natten. Jag halvligger just nu i min säng, och det enda jag kan höra är det dova surrandet från min dator och mina fingrar som far över tangenterna. Jag blir väldigt lugn i den här tystnaden, när det inte finns någon rörelse eller något prat omkring mig. Mina tankar flyter iväg men, om det inte har hänt någonting speciellt, aldrig på något krävande eller irriterande sätt som det gör i veckorna.

Missförstå mig inte. Jag trivs allra bäst tillsammans med andra människor. Men den här tiden på dygnet är på något sätt..harmonisk. Det är nu, och bara nu, som jag kan känna mig lugn. Ingen stress och ingen press. Det är ingen som ser mig här, ingen som märker om jag har en lite för utåtstående mage eller en finne i pannan, inte ens jag. Det är mörkt, tyst och varmt. Det känns bra.