Jag fick just ett SMS av min fina vän Sofia, som påminde mig om ett fint minne vi delar. Och jag insåg att jag aldrig skrivit ner det. Av rädsla att glömma bort det, så tänkte jag att jag skulle skriva ner det här. Jag tror dock att det här inte är ett särskilt intressant inlägg för utomstående(tvivlar på att några av mina inlägg är det nuförtiden), men jag skriver det för min egen skull.

 

Vi skulle åka till Italien för ett grupparbete - Jag, Sofia och en kille till. Fördelen med att plugga turism är att man fick en finfin ursäkt att dra utomlands i akademiskt syfte. Väldigt bra resa, för övrigt, trots en del missöden. Hur som helst, vi åkte från Skavsta Flygplats till Pisa. Och på Skavsta Flygplats finns det absolut NOLL att göra. Vi satt i alla fall där och väntade på boarding när de ropar i högtalarna "Sista boarding för Malaga, kan Ivar Stensson* ta sig till gaten". Vi lägger märke till det här utropet eftersom stället som sagt är helt olidligt tråkigt. Det går ett par minuter och sedan ser vi en yttrest förvirrad ung man komma springande. Jag kommenterar till Sofia att det där måste vara Ivar. Vi kollar på hur han irrar omkring och först springer åt fel håll, och när han börjar springa i rätt riktning gallskriker Sofia "SPRING IVAR!!!! SPRIIIIIIIIIING!". Jag tror aldrig att jag har sett en så förvirrad blick i hela mitt liv, när Ivar stannar och undrar vem fan det är som skriker på honom, och hur sjutton hon vet hans namn. Nu är vi alla engagerade och skriker allihop att han ska fortsätta springa, och han fortsätter att irra omkring en stund innan han slutligen når rätt gate och lyckas hinna med sitt plan till Malaga. Fantastiskt bisarr situation, som jag kan skratta gott åt i många dagar. HÄRLIGT med spontanitet. Önskar verkligen att vi kunde diskutera det här med Ivar i efterhand och höra hur han upplevde det. Och sen hoppas jag att jag också har en hejarklack nästa gång jag ska hinna till min gate.