Återträffen kändes väldigt konstig. Ju mer tid som gick, desto mer förstod jag att jag hade växt ifrån det.. De människor som jag vill umgås med, umgås jag redan med. Det som förut var min trygghet är inte min trygghet längre, utan jag har skapat en ny. Själv. Jag har blivit självständig på ett helt annat sätt än jag tidigare förstått, och det känns så bra att inse att jag faktiskt har klarat av någonting själv.

Att börja gymnasiet helt ensam var något av det svåraste jag någonsin har gjort. Att stå på egna ben är någonting jag aldrig har gjort förut, och det var ingenting som jag tyckte om att göra heller. Det var otroligt påfrestande psykiskt, allting var nytt och jag hade ingen att luta mig på. Jag har läst igenom de inlägg som jag publicerade i en annan persons blogg under den första tiden jag gick på gymnasiet. Jag var rätt splittrad, och mådde sjukt dåligt. Alla verkade klara sig så bra, men inte jag.

Hur som helst har allting utvecklat sig så himla bra i skolan nu. Jag är inte toppelev och jag är inte populär, men det är ingenting som jag strävar efter. Men jag har hittat min plats i skolan, en plats som har ersatt den förra. För mig är det svårt att acceptera att den skola som jag har tillbringat 4 år i inte längre är min skola, de lärarna som jobbar där kommer aldrig mer bli mina lärare.

Det är svårt. Men det känns bra.
Det enda jag saknar är lärarna.