Jag hatar att mina känslor alltid blir så starka på kvällen. Jag reagerar mycket värre på olika saker, och blir arg och ledsen mycket fortare än vanligt. Det känns som att jag bara vill skrika ut en ilska, som jag inte ens vet vart den kommer ifrån. Jag vill gråta ut de tårar som brinner innanför ögonlocken. Jag vill skratta ut den glädje som jag hoppas finns inom mig. Men istället sitter jag helt nollställd, kroppen nästan rycker på grund av alla känslor som väller inom mig. "Det blir alltid värre framåt natten", det är väl det Björn Shifs sjunger? Sant.

Nu borde jag sova, men jag kan inte. Det blir 2A istället.