För ett par år sedan visste jag inte vad som stod framför mig, tonåren alltså. Det absolut jobbigaste jag varit med om, utan tvekan. Att växa upp till den man är, och samtidigt försöka vara den man var - är inte enkelt. Överallt finns det press, press på hur man ska se ut, hur man ska bete sig, vad man ska syssla med på fritiden, samtidigt som man ska ha fötterna på jorden för att klara sina betyg för att komma in på det gymnasium man vill.

Att våga stå ut är tufft, alla osynliga pekfingrar som pekar på allting som är fel på en. Under den här tiden ändras allting, och det är med nöd och näppe som man orkar med det. Det är så ofta man vill ta sitt täcke och inte stiga upp på morgonen, inte möta dagen med dess problem utan bara ligga kvar - vänta på att mamma kommer och pussar en i pannan för att sedan försäkra sig om att allting kommer bli bra igen. Men så är det ju inte. Man knallar samla gamla väg till skolan, och försöker hålla huvudet uppe trots att kroppen stretar emot när tankarna har gått för långt i huvudet.

Jag må vara en ytterst deprimerad person, i perioder förståss, men jag tror inte att någon tonårings liv går på ett räls. Alla har vi någon form av komplex, eller någonting som gör att vardagen inte rullar på som om allting var perfekt. Jag skäms ofta över hur dåligt jag mår, när jag tänker på alla barn i Afrika. jag kan sätta 1 miljon kronor på att 50% av dessa barn är mer lyckliga än jag - och det skäms jag för. Jag har det ju bra, på många sätt.

Trots alla motgångar man går igenom, kan så mycket lösas upp i en omfamning. En riktig kram kan verkligen betyda något så mycket mer än hejdå. Man känner sig trygg och man får styrka att klara av saker, tack vare en kram.

Jag behöver en kram.