Den senaste veckan har jag insett att lycka har ett direkt samband till olycka, något som jag förvisso har varit medveten om länge men som blev mycket klarare nu. Just nu är jag inne i en period där jag är väldigt stabil. Det finns ingenting som gör mig överdrivet lycklig, och därmed ingenting som gör mig särskilt olycklig heller. Det har förvånat mig över kontrasten som skedde från att gå i konstant vånda till att faktiskt inte tänka särskilt mycket alls. Väldigt befriande, måste jag säga. Däremot inser jag att jag inom ett par veckors tid kommer att ha tröttnat på denna stabilitet, alternativt hunnit hitta någonting nytt som kan rubba den. Hur som helst, har jag njutit av att för en gång skull inte gå runt i samma tankebanor om och om igen.