Alla som skriver sitt första inlägg på sin nya blogg, skriver om sig själva. Jag gjorde aldrig det, tanken slog mig faktiskt aldrig. Kanske borde jag göra det nu? Även om det nästan bara är mina vänner som läser det, så kanske jag borde göra det. Bättre sent än aldrig liksom. Så ja, jag ska väl göra det. Ni väljer ju själva om ni har lust att läsa det eller inte.

Jag heter Petra, är 15 år och bor i Tyresö utanför stockholm.
Jag är blyg, jag pratar tyst, säger inte så mycket. Sån är jag, jag har aldrig kunnat hjälpa det. Jag kan oftast inte slappna av med nya människor, det går inte. Jag sitter ofta bara tyst, säger ett par ord. Det blir aldrig mer än så. Men jag kan också vara väldigt pratglad av mig, när jag är med någon jag känner. Då kan jag prata hur mycket som helst, för känner jag personen så har den redan accepterat vem jag är. Med nya personer måste man bjuda på sig själv, och det är jag dålig på. Att prata, visst jag pratar, men jag börjar aldrig prata. Jag har någon tanke i bakhuvudet, som säger att det jag vill säga inte är tillräckligt intressant, att mitt liv inte är tillräckligt betydelsefullt. Jag lyssnar hellre, skrattar åt andras erfarenheter, istället för att dela av mig av mina egna.

Det är tråkigt att jag är så, jag missar rätt mycket på det. Men jag blir sakta med säkert bättre. Frågan är bara hur lång tid det kommer ta. Kommer jag klara av att börja på gymnasiet utan att ha någon av mina gamla vänner vid min sida som hjälper mig, som gör att jag inte ser så fasligt ensam ut? Jag vet inte, men jag tror det. Där är vi alla nya, och jag har trots allt skaffat egna vänner, det har jag.

Jag kan inte beskriva mig själv bättre än så, jag vet inte hur jag är som person. Jag är mig själv, och jag hoppas att jag duger som jag är. Men alla förändras, även jag.

Jag är kobent, det är grymt fult och jag är det. Men det flesta tjejer är faktiskt det, mer eller mindre. Men jag kan inte hjälpa det, jag har alltid gått/sprungit konstigt. När jag var liten sprang jag riktigt konstig, liksom i sicksack och viftade på armarna och såg allmänt tokig ut. Jag var rätt tokig när jag var liten, men rätt komisk. Men vi har ju måååånga många sjuka bilder på mig.

- er kobente vän