Jag sitter i bilen och har lånat pappas dongel. Jag känner mig precis som killen där bak, med en telia-dongel och en dator. Det funkar ju faktiskt. Coolt. Dongel är föresten ett ganska fult ord.

Jag sitter och pluggar, försöker skriva på mitt tal. På senaste tiden har alla mina argumenterande eller reflekterande texter handlat om "Gå emot idealet", "Tro på dig själv", "Du kan klara vad som helst"! Ganska puckat egentligen, eftersom jag inte står eller tror på det själv. Jag tror inte på mig själv, jag går inte mot idealet och jag klarar absolut inte av vad som helst. Trots det så skriver jag jämt den skiten. Som om jag låtsas att vara en bättre människa än jag är. Ganska dumt.