Jag är hemma.
De två första dagarna på Kreta var det så tråkigt väder att man hade lust att åka hem. Det var jättekallt, men jag var faktiskt positiv ändå. Sedan blev det vart, en alldeles perfekt värme faktiskt. Jag är inte så mycket för att ligga och steka min kropp, eftersom den ändå alltid blir grisrosa i slutändan.

Vi hyrde bil, åkte omkring bland berg och dalar för att ta oss till fina stränder med turkost vatten. Kreta är fint. Däremot hade ju ingen jävel förvarnat oss om att vi i princip skulle vara de enda turisterna på ön. Det var lågsäsong, och då menar jag verkligen lågsäsong. Ivår lilla stad var det bara vårt hotell öppet, och typ 2 resturanger. Resten var inplastat, till och med skyltarna utanför hotellen hade plast runt sig. Istället knallade vi omkring i en liten by med gammal rynkiga gubbar med käpp, och sjukt många hemlösa katter. Genuint var det i alla fall.

Vi åkte till Chania två dagar, en större stad där det var lite mer liv. Det var jättemysigt där, även där var det faktiskt väldigt få turister. Jag gick där på en gata, och det började klia i näsan. Så jag kliade förståss tillbaka, och vem möter jag inte då? Vår bloggdrottning Kenza kommer knallande hand i hand med sin pojkvän. Nice timing, really. Våra blickar möttes under 1 sekund, och det var när jag hade fingret i näsan. Det är så typiskt mig.

Jag bjuder på lite bilder senare, jag har bilder på allt möjligt. På hemlösa katter, öde stränder, min rumpa, flip-flops, mig och adam. Ni får se dem allihop. Eller ja, inte på min rumpa kanske.

Jag måste även meddela att jag har saknat människor sjukt mycket.