Jenny och jag var just och såg Hancock, en helt okej film. Ingen jag kommer minnas, men den var bra. Som vanligt kom en tår i slutet på filmen, jag kan inte minnas en enda film jag inte har gråtit till lite faktiskt. Jag tror att jag gråter vid lyckliga slut och fina gester, det känns liksom så vackert.. Jag kommer säkert bli en sån där fjollig tjej när jag blir äldre(mer än nu..) för att liksom kompensera min barndom som bestod av en massa pojklekar..