Jag låg och funderade över framtiden inatt. Om bara ett par veckor lämnar jag skolan där jag satt min fot varje dag i 4 år. Det känns tungt, för jag delar så mycket glädje med människor som precis som jag har spenderat många år där. Men samtidigt har jag nu fått veta att det är jättemånga som ska börja på mitt gymnasium, och jag vet inte om jag tycker att det känns bra eller inte. Någon slags trygghet finns det ju, men samtidigt känns det som att den tiden är förbi och att jag borde gå på egen hand.

Dessutom ska våran klass splittras, och jag pratar inte om min basgrupp, utan den klass som jag har gått med sen ettan - och i vissa fall sen dagis. Hur länge kommer vi hålla ihop? Nu vet jag med säkerhet att flera av dem ska börja på mitt gymnasium, och det känns så himla skönt. För i så fall kommer vi sakna men säkert dras ifrån varandra, istället för ett tvärt adjö.

Jag kan sitta och filosofera om det här länge, speciellt nu - när det snart är dags att krama om alla en sista gång. Det svåraste kommer ändå vara att säga hejdå till Henrik. Den bästa lärare jag någonsin haft, mer som en vän än en lärare - och så mycket mer! Han sprider glädje, och jag är så glad över den tid jag haft med honom. Men jag vet ju att när jag har sagt hejdå, då ses vi inte mer. Kanske någon gång när vi möts i centrum, kanske någon gång när jag kommer och hälsar på. Men inte mer. Jag kommer sakna honom.

Tack för de 4 år vi haft tillsammans allihopa.