Jag tycker att smärta är lite småläskigt. Hur kan det göra så satans ont att slå i tån till exempel? Det måste ju vara bland det värsta smärtorna som finns, om man nu tänker på en normal nivå. Det är sällan man börjar gråta av smärta nu när man är lite äldre, det är knappt som man rör en min längre. Men när man slår i tån, då förvrids ju för fasen heeeeela ansiktet i smärta. Inatt fumlade jag omkring i mörkret nere i hallen mitt i natten, och råkar köra in tån i pappas jävla verktygslåda. Jag kände liksom hur hela ansiktet skrumpnade ihop till ett russin och jag hade bara lust att vråla ut varenda svordom som jag har i mitt ordförråd. Och ni som känner mig vet att jag är rätt noga med att inte säga för fula ord. Fan vad äckligt ont det gör. Blödde gjorde det också.

Sen har jag ju varit med om lite värre smärta också, som är lite mindre naturlig så att säga. Första gången jag fick sådär sjukt ont i magen, när ambulansen fick hämta mig, minns jag att jag bad mina lärare att avliva mig på plats. Hur många 11-åringar klämmer ur sig det liksom? Inte många hoppas jag. Hur som helst tycker jag det är rätt läskigt att man kan få så ont att man vill dö. Och eftersom jag inte dog, hur ont kommer det då göra när jag faktiskt dör? Hemska tanke. Jag är inte rädd för döden, men jag är väldigt rädd för den där smärtan.