Det finns en konstig sak som jag håller inom mig för de flesta människor som jag träffar. Inte för att det kommer på tal särskilt ofta, men om det gör det så har jag nästan alltid ljugit. Jag har försökt dölja det så gott det går kan man säga.

Jag tycker om Messmör. Nu är det sagt. Jag har öppnat mig.

Det är faktiskt sant, att det är någonting som jag har tyckt är jättejobbigt att berätta för människor. Jag har medvetet valt ost istället för messmör i närheten av andra människor, och jag svarar aldrig om någon frågar om jag tycker om det. Men är inte det konstigt? Det är ett pålägg att ha på mackan, och det är ändå en av mina privataste hemligheter(som förståss många av mina närmaste kompisar vet om).

Jag växte upp med människor som tyckte att messmör var jätteäckligt. De luktade äckligt, smakade äckligt, såg äckligt ut och man var faktiskt lite utanför om man tyckte om messmör. På något sätt utvecklades deras åsikter till en rädsla för mig. Jag var konstig för att jag tyckte om messmör, och alltså berättade jag aldrig det för någon. Jag minns att det var många som kommenterade att det hette just mes-smör, och att man var en mes om man tyckte om det.

Men nu stod jag nyss och bredde en knäckebrödbit med smör och messmör, och insåg att jag älskar messmör. Jag äter alltid messmör, varje dag. Varför ska jag dölja det? Folk äter blodpudding, ärtsoppa och pölsa. Inte fan mobbar jag dem för det. Varför är det en sån stor grej? För mig har det ärligt talat varit en stor grej.

Äter ni Messmör?

---

Update: Det här var faktiskt jobbigt på riktigt.