Jag kan inte sova.

Jag önskar att jag hade ett sånt där stort fönster, som i ett slott. Ni vet ett sånt där som man kan sitta i, och se ut genom fönstret. Där skulle jag sitta varje gång jag behövde tänka. Jag skulle sitta där med knäna mot hakan, se ut över utsikten bort mot horisonten och bara sväva bort. Jag skulle så gärna vilja kunna sväva bort i mina tankar, på riktigt alltså. Visst kan jag flyga iväg och inte riktigt vara kontaktbar, men för det mesta är jag helt vid medvetandet. Tråkigt, tycker jag. Det känns inte som jag är en riktig tänkare då. Men på många sätt tror jag att jag tänker mer än de flesta.

Skulle jag vara med i en film skulle jag vara med i den där scenen som finns i nästan alla filmer, tänkarscenen. Jag skulle gå ut och sätta mig på en klippa, se ut mot havet och en lugn behaglig låt skulle spelas. Kanske coldplay. Kanske en berättarröst. Löven fladdrar sakta med vinden, vågorna slår lätt mot klipporna och mitt hår lyfter lite lätt i brisen.
Det skulle nog spegla mig rätt bra. I alla fall mig, som jag är nu, ensam. Ensamhet är nog min värsta fiende. Den släpper fram så mycket tankar, känslor. Även om det ibland är just det som jag behöver, är det i ganska många fall någonting som jag verkligen borde vara utan.

Sömnlösa nätter borde jag också vara utan. Jag önskar att jag kunde sova.