År 2008 har lämnat oss, och det känns alltid lite konstigt. Helt plötsligt ska man minnas att det är ett nytt tal att skriva, vilket man inte riktigt göra förrän i april-maj. I alla fall jag. Det är ungefär som när man börjar en ny årskurs, jag går alltid ett halvår och säger att jag går i den tidigare årskursen.

Mitt 2008 har varit både ris och ros kan man säga. Det var med tungt hjärta som jag lämnade KS för att börja gymnasiet, och det är ingenting jag har kommit över ännu. Jag vet att jag är en av de som tog det sämst, jag har visst svårt att lämna saker som känns bra. Jag är rädd att saker ska bli sämre, och på flera vis så blev det faktiskt det. Trots det så känns allting faktiskt helt okej.

Jag hade den värsta perioden i mitt liv, och det är inte någonting som försvinner. Jag har mått så psykiskt dåligt det här året att jag inte har kunnat ta hand om andra människor på det sättet som jag har velat. Istället för att vara en ödmjuk, omtänksam och positiv tjej så har jag varit otroligt egoistisk. Det är någonting som tynger mig ganska mycket, eftersom jag inte trodde att jag kunde sjunka så lågt att det gick ut över andra. Men det har det gjort, och det är någonting jag måste tänka på det här året.

Men om man ser saker från den ljusa sidan så lämnar jag 2008 med mycket erfarenhet och glädje. Mina vänner har varit de bästa på jorden, och jag har trivits fantastiskt bra med dem. Jag har dessutom blivit mer självständig i och med jobb och gymnasium, och har lyckats lära mig att på flera sätt fejka ett bra självförtroende.

Jag startar 2009 med en godis, chips och bakelsefri månad. Det kommer att göra gott.