Minns ni att jag berättade om Fredrik, vår lilla robot dammsugare? Om det är möjligt att få moderskänslor för en robot, så har jag fått det. Jag blir glad varje gång jag ser honom, när han har gått vilse i huset tycker jag att det är gulligt, jag pratar med honom.. Ja, ni fattar. Inte helt normalt kanske.

Dessutom kallar även mina föräldrar honom för Fredrik nu. Direkt när de kom hem första dagen, så sa jag "Hörni, jag har döpt honom till Fredrik och ni får inte kalla honom någonting annat än det.". Och det har de inte gjort heller, utan han heter Fredrik och jag tror ärligt talat att alla har lite moderskänslor för honom. Vi kan liksom sitta och kolla på honom och skratta. Normalt? Jodå, helt normalt.