Jag träffade en snygg kille idag. Han bor på mitt land och jag brukade träffa honom när jag var yngre. Men just den snubben och hans bröder har jag alltid tyckt varit lite jobbigt att umgås med. Antagligen var det för att tjejerna hela tiden retade mig och sa att jag skulle bli ihop med dem, eftersom jag var den enda tjejen som var lika gammal som killarna på landet. What's up with that?

Det var precis som när det var en snubbe i min skola som hade ett roligt efternamn. När mina systrar fick reda på vad han hette var de heeeelt säkra på att jag var kär i honom. De kallade mig på Petra *hans efternamn*. Men jag var inte kär i honom. 1. Han var ful. 2. Han var dum. 3. Han hade så jävla fult efternamn.

Hur som helst, så åkte jag i samma båt som den här snygga killen idag. Jag såg honom direkt när jag klev mer i den lilla trånga taxibåten och försökte slinka in på första bästa plats. Men där fick jag tydligen inte sitta, utan jag var tvungen att sätta mig mitt emot honom. Så där sitter jag, osminkad, dålig hållning, superskitigt hår och småsneglar på honom. Sedan trodde jag att jag var tvungen att byta plats, så jag ställde mig upp. Men nä, det var falskt alarm så jag tänkte sätta mig ner igen. Vad tror ni händer då? Jo, den där lilla skitstolen som jag satt på var en sån där som viks upp igen, så jag tror att jag sätter mig på en stol men egentligen är den uppfälld. Jag satte mig alltså på golvet, framför honom. Great, så jävla snyggt. Det är så typiskt mig.

Jag tror att jag är skapad för att göra bort mig. Men å andra sidan, folk verkar tycka att det är ganska underhållande. Så jag står nog ut med det trots allt. Jag hade ju inga planer på att gifta mig med den här snubben heller. Han har ju också fult efternamn.