Nu har jag legat och gråtit framför Sex and the City-filmen, igen. Varför gråter jag jämt? Vilken liten fjant jag är. Och varför gråter man för att det är fint egentligen? För 90% är ju bara elände egentligen, och sen är slutspurten och en lite fjutt i mitten helt perfa. Är inte allas liv så egentligen? Alla har ju sina små guldkorn om man säger så.

Frågan är bara hur min saga slutar. Av någon anledning känns det som att den aldrig kommer sluta bra. Men jag ska sova på saken.