Jag är trött på att vara depp. Jag skäms över att jag inte mår bra, men samtidigt tillåter jag inte mig själv att göra det. Jag skulle ljuga om jag sa att se mig själv i spegeln inte är en pina, för det är det. Men jag har under de senaste veckorna knuffat bort tanken så fort den har försökt ta sig in i mitt huvud igen. Puttat och puttat tills den inte kom tillbaka, förrän ett par minuter senare.

Nej, jag pratar inte med någon. Jag söker inte bekräftelse eller uppmärksamhet. Mitt psykiska tillstånd rör mig, och jag tänker inte blanda in någon annan i det. Bara genom att vara ledsen får jag antagligen en bunt att känna att de inte räcker till, att jag inte uppskattar dem heller. Ni betyder allt i min värld. Jag är ledsen att jag inte kan vara som ni vill.