Idag har jag gråtit floder, om jag ska vara ärlig. Jag låg och höll om ett gosedjur, som ett litet barn. Nu på kvällen behövde jag verkligen komma ut och träffa någon, få en kram. Och det fick jag, Elin mötte upp mig och vi har gått omkring i Tyresö i typ 3 timmar. Det var skönt, och allting känns bättre nu. Du är fin, Elin. :)

Igår fick jag ett "stressanfall", även då började jag gråta.Och nej, det är inte som när ni inte har hunnit platta håret när bussen går tre minuter senare och inte heller som när ni har bråttom att få in en läxa i skolan. Nej, det här är när man sitter helt stilla och stressen kryper i kroppen tills man får panik. Framför ögonen ser man inte längre det man borde, utan istället kommer några former i neon-färger susande omkring. Och när man väl ser klart igen, så kan man inte minnas vad man såg. Rör man på sig så blir man ännu mer stressad.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, eftersom det kommer så sällan. Och hur fan förklarar jag de där neon-färgade formerna? Det låter ju som om jag är schitzo(stavning?). Det låter nog rätt komiskt, vilket det på ett sätt är, men det är faktiskt inte roligt när man väl är där.