Grundskoletiden är över, och den har snart varit det i 24 timmar. Redan när vår lärare sa "Ni är nu inte längre mina elever.." så blev jag rädd, fruktansvärt rädd. Rädd på ett sätt som jag inte kunde hantera, så jag skyfflade bort tanken. Jag gick runt och kramade alla, grät som ett litet barn tillsammans med mina dåvarande klasskamrater. Vi grät alla för samma sak, vi skulle lämna skolan, vår trygghet som vi har haft i 4 år.

Vi tillhör inte längre någonting. Gustaf sa "vad svarar vi om någon frågar vilken klass vi går i?", och det självklara svaret är ju "ingen". Och även fast alla elever i hela Sverige kan säga det, eftersom de precis som vi byter klasser nu - så fick det en helt ny innebörd. Jag är ensam. Det är meningen att jag ska gå min egen väg nu, ta modet till mig precis som jag gjorde när jag tog mina första stapplande steg, eller mina första tramp på en cykel utan stödhjul.

Stödhjul, vi har inga sådana längre. Vi ska stå på våra egna ben, utan vår handledare som jag har kunna luta mig mot i all evighet känns det som. Det var det som tog så hårt, att jag inte längre har den handledare med en personlighet som lyser igenom allt. En handledare som kan hjälpa en hela tiden, jag vaknade imorse med tanken att det var helg och att om två dagar skulle jag sitta i ett klassrum med honom igen. Men det gör jag inte. Efter sommaren får jag en ny handledare, en handledare som kommer få det tufft med mig.

Eleverna, mina älskade vänner. Vänner som jag har gått i samma klass som i 4-12 år ska nu splittras. Jag vet att jag ständigt kommer behöva göra sånna här avsked, men det finns verkligen inget sätt att bli van med dem. Men jag vet att de som jag vill träffa, kommer jag träffa. Och i annat fall, så vill jag verkligen tacka för allting som ni har gjort för mig - ni som har stått ut med mig under mina svåra perioder och de gånger när jag verkligen är en pain in the ass, som jag är så väl medveten om att jag kan vara ibland.