Övning ger inte alltid färdighet.


Pepparkakshusbyggandet är över, och jag måste erkänna att Adams klådde mitt med hästlängder. Jag får visa er senare, eftersom den sida som syns på bilden är hans sämre sida ;) Men det var roligt, vi har gjort det här tillsammans i 13 år. Det känns egentligen som om jag borde vara lite bättre på att dekorera efter så lång tid, men icke. Däremot var det kul att träffa Adam, jag är ju van att träffa honom ofta. Vi har träffat varandra varje vardag(förutom lov och sjukdomar) sen vi var 2 år gamla. Nu helt plötsligt ses vi kanske någon gång i veckan i korridoren eller matsalen. Trist, jag tycker om min kusin.

Nu har klockan blivit mycket, godnatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback