Klaustrofobi!

Jag började gråta på bussen idag. När jag åkte förbi mitt gamla dagis.

För länge sedan, när jag var och hälsade på där. Gick jag omkring ute på gården, och hör plötsligt att någon gråter. Jag sitter mig omkring men kunde bara se glada barn. Jag gick fram till en av de blåa stora leksakslådorna och där inne hördes det någonting. Jag sprang in och hämtade en av dagisfröknarna, som öppnade luckan och där satt en stackars liten pojke och grät.

Jag vet inte varför jag inte öppnade luckan själv, kanske blev jag för skärrad för det. Jag var ganska liten trots allt. Men när jag satt där på bussen imorse så såg jag den där lådan, att den stod öppen. Jag tänkte på den lilla pojken som inte kunde vara mer än 2 år gammal. Han satt fast i en mörk låda och kunde inte göra någonting! Jag blev så rädd! Helt plötsligt insåg jag hur hemskt det måste ha varit, och att han säkert kommer ta med sig det där resten av livet. Även om han inte minns det, kommer han säkert tycka att det är obehagligt med trånga utrymmen.

Det är ju rätt skumt ändå att det här säkert var 6 år sedan, och jag började gråta nu. Jag är seg.

Kommentarer
Postat av: H A I D I J A K O B S S O N

sv: Tack :) du har skaffat dej en till prenumerant (jag) :D


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback