Jag är tvungen att skriva, kalla mig töntig, kalla mig jobbig, ni behöver inte läsa om ni inte har lust.

Du, den jag tyckte om så otroligt mycket. Som kom i precis den tid som behövdes för att göra mig glad när jag hade en dålig period. Du fanns där, jag fanns för dig. Vi höll ihop, vi gjorde saker med varandra, hela tiden. Men du stack, jag kommer inte förlåta dig för det. Du stack utan att säga ett skit, du lämnade mig. Jag förstår inte att jag inte insåg det, att jag inte var lika snabbtänkt som alla andra. Jag såg upp till dig, jag tyckte så otroligt mycket om dig. Du ljög, du har lekt med mig. Men nu har jag äntligen insett, att du inte är allt det där speciella, du är inte den där perfekta, hade du varit det hade du inte stuckit utan en förklaring. Jag hade förlåtit dig, om du änns hade kunnat kolla på mig. Dina kompisar ser mig, men du behandlar mig som luft. Varför fan säger du att du vill vara min vän när du egentligen bara inte vågar stå för vad du tycker? Jag visste inte att du kunde sjunka så lågt, du betyder ingenting längre. Jag saknar dig, erkänner jag, men jag vill inte ha dig tillbaka. Du stack, nu är det min tur att sticka. Hoppas du någon gång inser vad du sumpar, jag säger inte att jag är bättre än de du har nu, men du får i alla fall inte tillbaka mig.

du var en del av mitt liv, men du har just gått ur det..