Året lider mot sitt slut, imorgon är det nyårsafton. Denna nyårsafton ska jag spendera hemma, det är trist - ja. Men dels är jag sjuk, och för det andra verkar alla människor vara upptagna på annat håll eller så ska de ut och festa - och ni vet ju att festa inte är min grej direkt. Men vi får väl se vad kvällen har att bjuda på, kanske träffar man någon där på kvällen. :)

Det här året har haft så många blandade känslor. Jag har mått otroligt dåligt, och underbart bra. Jag skulle aldrig vilja ta bort de glada minnen jag har, men sudda ut de dåliga skulle inte vara helt fel. Men samtidigt vet jag ju för att sudda ut de dåliga, är jag tvungen att sudda ut de bra, så jag skiter helt enkelt i det. Det har varit piss, men det har också varit saft. (hoppas ni förstår min fantastiska beskrivning) Däremot längtar jag inte till nästa år, jag vill stanna kvar på 2007. 2008 är ett sånt stort steg i mitt liv, den viktigaste terminen står framför tröskeln och jag mår inte alls bra över det. Men samtidigt längtar jag ju såklart till höstterminen som kommer spenderas på en ny skola, som jag själv valt, som jag trivs med, förhoppningsvis.

Men jag tycker det känns läskigt att ta steget över tröskeln. Hur kommer jag klara mig på gymnasiet utan stöd från mina vänner? Hur kommer det kännas att splittras från de jag kännt sen jag var 6 år? Och de som jag kännt under tiden på KS? Kommer jag fortsätta träffa dem? Jag är feg, jag är rädd för det som finns där ute. Det som jag snart ska uppleva, ensam. Jag är ruskigt trött på KS, men jag vill samtidigt inte lämna den. Henke, den bästa lärare jag någonsin haft. 9:6, en riktigt underbar klass som jag trivs jättebra med. Men jag vill träffa nya människor, så jag är nog redo att ta steget ändå.

2007 har bestått av så mycket. Kärlek, vänskap, längtan, död, glädje, sorg, ilska, ensamhet, avundsjuka.
Livet är ingenting utan motgångar.